Stockholms byggnadsförenings jubileumsstiftelses stipendium

 

Vintern 2010 sökte och fick vi Stockholms byggnadsförenings jubileumsstiftelses stipendium. Stipendiet delas ut vart tredje år till ansökningar som bidrar till lösandet av en för byggnadsfacket betydelsefull fråga. Titeln på vår ansökan var ”Arkitektonisk undersökning och bearbetning av tillfälliga förskolepaviljonger”. Bakom denna lite torra rubrik döljer sig en mångårig undran på kontoret kring hur förskolepaviljonger, eller modulförskolor, påverkar de barn som spenderar sin förskoletid i dem. Vårt starkaste argument till varför vi ville undersöka detta var att trots att paviljongerna är temporära med bygglov på fem eller tio år, så är de för förskolebarnen permanenta då de tillbringar hela sin förskoletid i dem. Tack vare Stockholms byggnadsförening har vi fått möjlighet att fördjupa oss i denna fråga och vi vill uttrycka ett stort tack!

Här nedan kan du läsa hela studien. 

Varför modulförskolor?

Temporära modulförskolor ställs upp av olika anledningar. Deras främsta kvalitet är att de går så snabbt att få på plats. Om en förskola eldhärjats eller dömts ut på grund av mögel kan man snabbt få en ersättning på plats. Modulförskolor kan också användas för att hantera tillfälliga barnboomar i ett område där man sedan känner sig säker på att behovet kommer avta. På så sätt bli det ekonomiskt lönsamt för kommunen genom att man inte blir stående med tomma, kostsamma lokaler när behovet försvunnit.

Modulförskolor används även av kommuner som missbedömt befolkningsökningar och som tagits på sängen av behovet av nya förskoleplatser. I Sverige har kommunen en skyldighet att ordna en förskoleplats inom fyra månader. Det är i många fall lättare att få bygglov för en temporär modulförskola än en permanent förskola. Detta beror på att bygglovet för modulförskolan är tidbegränsat, man kan därför bygga i strid med detaljplanen, till exempel på parkmark. Ett problem för kommunerna är den ny lag som säger att en temporär modulförskola enbart får stå i fem år med möjlig förlängning i ytterligare fem år. Det ökande behovet av förskoleplatser i kombination med att man på stadsbyggnadskontoren inte tillskapat tomter för förskolor gör att det idag är svårt att hitta lämpliga tomter. Om en detaljplaneändring krävs blir ärendet ofta långdraget inte sällan på grund av att grannar till den tilltänkta förskolan överklagar. En förskola tar också plats, man kan räkna med att en godtagbar förskoletomt är minst 30 till 35 kvadratmeter per barn och helst närmare 50 kvadratmeter per barn, även om nya förskoletomter snarare landar på 15 kvadratmeter per barn. En tomt för en förskola med fem avdelningar kan alltså motsvara en större fotbollsplan, något som det också råder brist på i Stockholm.

Förskolehistoria

1836 öppnade den första barnkrubban i Sverige som erbjöd barnpassning för arbetande mödrar. Den svenska folkskolestadgan som utfärdas 1842 skapade efterhand ett behov av förberedande pedagogisk verksamhet för barn. 1899 öppnades den första, svenska barnträdgården i Norrköping. Den var tänkt som ett pedagogiskt komplement till omsorgen i hemmen. Barnträdgårdar och seminarier började sedan växa fram över hela landet. Grundtanken var då att fostra barnen genom lek. 1944 började staten styra förskoleverksamheten genom att sätta upp villkor för statliga bidrag till förskolor. 1965 fanns det 12 000 daghemsplatser i Sverige. Efter 1976 års barnomsorgslag, som medförde att varje barn, vars föräldrar så önskade, skulle erbjudas en barnomsorgsplats, fanns det 1981 142 000 daghemsplatser. 1989 tog kommunerna över ansvaret för förskolan. Bristande antal barnomsorgsplatser har varit en ständigt pågående diskussion sedan 1970-talet. Under 1990‑talet utökades barn­omsorgen till att även omfatta barn med arbets­lösa och föräldra­lediga föräldrar, vilket påskyndade ut­bygg­naden av barnomsorgen. År 2009 var 86 procent av alla barn i åldern 1‑5 år inskrivna i någon för­skole­verk­samhet. Bland 4‑5‑år­ingarna var det nästan alla, 98 procent.

De tidigaste förskolorna skulle likna hemmet, men redan på 1930-talet började man anse att förskolan skulle vara som en ateljé eller verkstad. Dessa två synsätt på förskolans utformning, hemmet eller verkstaden, har under årens lopp skiftat beroende samhällets syn på barnet. 1975 utvecklade socialstyrelsen bindande riktlinjer för förskolelokaler där ytor, funktioner och rumssamband noga styrdes. I Stockholm byggdes mellan 1974 och 1984 daghemsplatser för 30 000 barn. Inledningsvis byggdes dessa som friliggande typbarnstugor, men under 1980-talet övergick man till lägenhetsdaghem i ett försök att spara pengar och hantera 80-talets babyboom. Lägenhetsdaghemmen var inrymda i en eller flera sammanslagna lägenheter som det skulle vara lätt göra om till lägenheter när behovet av daghemsplatser minskade. Funktionen hos dessa daghem var inte alltid den bästa. Under 2000-talet har influenserna från Reggio Emilia-pedagogiken vuxit med rum för skapande verksamhet och ett gemensamt torg.

Utvärdering av modulförskolor
- Inledning

Vi har valt att utvärdera fem stycken vanliga paviljongförskolor, av fem tillverkare, i Stockholms kommun. Utvärderingskriterierna har varit sådana saker som påverkar förskolornas användbarhet. Vi har till exempel valt att titta på storleken på förskolorna, kommunikationsytor, rumssamband, lugna och stökiga rum och de olika rummens användbarhet. Allrum, vilrum, skötrum och kapprum har studerats ur lite olika aspekter beroende på vad som påverkar användbarheten.

Utvärdering av modulförskolor
- Kvadratmeter

Yta per barn är ett sätt att bedöma lokalernas lämplighet. När man tittar på de fem modulförskolorna varierar ytan mellan dem så pass mycket att det påverkar hur många barn varje avdelning är lämplig att rymma. Barnens yta, avdelningsyta och andra gemensamma utrymmen avsedda för barnens verksamhet, varierar från 5,4 kvm per barn till 6,6 kvm per barn, medan en permanent förskolebyggnad i Stockholms stad rekommenderas ha omkring 7,3 m2 per barn. Modulförskolorna är alltså i sitt grundutförande mellan 70% och 92% mindre än en permanent förskola.

Den rekommenderade lokalytan per barn har succesivt sänkts genom åren. 1975 rekommenderade Socialstyrelsen att barnens verksamhetsyta skulle vara 9,1 kvadratmeter per barn. Idag, 40 år senare, rekommenderar alltså Stockholms stad 7,3 kvadratmeter per barn. 1989 angav Socialstyrelsen istället ett ytintervall, 8-10 m2 bruksarea per barn, vilket ungefär motsvarar att barnens yta skulle vara 6,5 m2 till 8 m2 per barn. Socialstyrelsen skrev i en kommentar: Att sträva mot den mindre ytan inom intervallet kan vara ekonomiskt lönsamt på kort sikt, men innebär i regel att lokalerna får sämre flexibilitet, större slitage och att verksamheten blir sämre. En väl gestaltad och funktionell förskola kan fungera med den mindre ytan i intervallet, men när det gäller modulförskolor, som inte är fullt ut anpassade till verksamheten är det troligt att verksamheten blir sämre.

 

Om man räknar baklänges innebär det att typ A är lämplig för 13 barn, typ E är lämplig för 14 barn, typ C för 15 barn medan typ B och D rymmer 16 barn. Enligt Skolverket bestod 2013 fler än 40 % av förskoleavdelningarna av mer än 18 barn och enbart 40 % av förskoleavdelningarna hade barngrupper med färre än 16 barn. I genomsnitt går det 16,8 barn per avdelning i Sverige.

Utvärdering av modulförskolor
- Kommunikation

I figuren ovan har planlösningen för de fem modulförskolorna gjorts om till diagram för att kommunikationen ska bli tydligare och lättare att jämföra. Trots att samtliga planlösningar inskrivits i en kvadrat ser man vad som verkar vara tydliga skillnader mellan dem. Antalet rum och deras inbördes samband ser ut att variera hos de fem modulförskolorna

 

När man gör om diagrammen genom att ta bort rummen syns det plötsligt att modulförskolorna istället för att vara olika är väldigt lika. Kommunikationsstråken är ”trädlika” med en stam varifrån grenar sticker ut. Den enda som avviker från detta är typ D där det finns en extra koppling mellan två rum. I en planlösning som får en trädlik diagramform finns det inga alternativa vägar att gå mellan olika rum. Det finns ingen ”rundgång” i lokalerna, något som skulle kunna ge både kvalitet och flexibilitet. När det finns en alternativ kommunikationsväg kan man till exempel välja den väg som innebär minst störande moment i verksamheten.

Utvärdering av modulförskolor
- Lugna och stökiga rum

I alla typer av lokaler finns rum där det är en mer eller mindre intensiv ström av människor. I en entré rör det sig mycket människor medan det i ett vilrum helst ska vara lugnt och stilla. På en förskoleavdelning är det bra om vilrum och skötrum ligger avsides, medan allrummet ofta fungerar som genomgångsrum för övriga rum i verksamheten. Det skulle till exempel vara problematiskt om man var tvungen att gå genom vilrummet för att nå skötrummet, medan det inte stör på samma sätt att röra sig genom allrummet för att nå skötrummet. I de fem modulförskolorna finns det inom en avdelning en variation av rum. Det finns avskilda, lugna rum för vila, de gröna cirklarna och genomgångsrum, de röda cirklarna. Genomgångsrummen är som fördelardosor och blir ofta mötesplatser. De fyller en lika viktig funktion som de avskilda, lugna rummen.

 

När man sätter samman modulen för en avdelning med tre andra för att skapa en normalstor förskola händer plötsligt något med kommunikationen som påverkar om rummen är avskilda och lugna eller genomgångsrum. Antalet genomgångsrum ökar medan de avskilda, lugna rummen minskar.

De fem modulförskolorna har lite olika principer för hur man sätter samman modulerna, i vissa fall spegelvänds modulerna, i vissa fall väljer man att lägga två allrum mot varandra och i andra radar man upp avdelningarna. I samtliga fall blir de två avdelningar som placeras i mitten genomgångslokaler.

Om man dessutom placerar en köksmodul i ena änden av förskolan blir ytterligare en avdelning genomgångslokal för matvagnen.

Planlösningen i modulförskolorna är sådan att det alltid är allrummet som blir genomgångsrum. Detta gör att även vilrummen blir mindre avskilda och lugna när ett kommunikationsstråk genom hela förskolan passerar utanför dörren. Rum som ligger i direkt anslutning till kommunikationsytor störs ofta av ljud från de som passerar.

Modulförskolorna som har goda rumssamband med en variation av lugna rum och genomgångsrum, när man tittar på en enskild, isolerad avdelning, får när man tittar på helheten i en förskola med fyra avdelningar starkt försämrade rumssanband och en stor ökning av oönskade genomgångsrum.

Om det blir för många genomgångsrum på förskolan försämras verksamheten; det blir svårt att arbeta i lugn och ro och skapa avskildhet. Många genomgångsrum i kombination med små ytor skapar också stress på förskolan. I de modulförskolor som har fler än två avdelningar blir många allrum genomgångsrum, vilket är mycket olämpligt. Det blir svårare för personalen att skapa ro, samtidigt som det blir en tydlig kvalitetsskillnad i lokalerna.

Utvärdering av modulförskolor
- Rumssamband

I en väl fungerande förskola är lokalerna utformade så att det pedagogiska arbetet underlättas. Rumssambanden är sådana att personalen har god överblick över lokalerna och kan fokusera på det pedagogiska arbetet. Rumssambanden ska också möjliggöra samutnyttjande av lokalerna. I dessa utvärderingar studeras hur modulförskolornas lokaler uppfyller dessa kriterier. Inlägget inleds med en analys av rumssambanden i en väl fungerande permanent förskola, denna fungerar som referens för modulförskolorna. I samtliga förskolor har avdelningarna grupperats två och två för att teoretiskt sett möjliggöra samarbete och dubbelutnyttjande av lokaler.

 

Permanent förskola

I den permanenta förskolan har varje avdelning varsitt allrum, vilrum och kapprum medan skötrummet är gemensamt. Skötrummet är placerat centralt, mellan de två allrummen och med visuell uppsikt över vilrum och kapprum. På så sätt kan förskolepersonal i skötrummet både byta blöja och ha uppsikt över föräldrar som kommer och går i kapprummet, barn som vilar eller leker i vilrummet och barnen i allrummet. Toaletterna ligger i skötrummet så personal som byter blöja även kan hjälpa barn som går på toaletten. Vilrummen är placerade mellan avdelningarna vilket gör att den ena avdelningen kan använda båda rummen om den andra avdelningen har en uteaktivitet eller om de utnyttjar någon annan del av förskolan som torg eller matsal. Om båda avdelningarna är småbarnsavdelningar kan man slå ihop rummen och ha ett gemensamt vilrum. Om båda avdelningarna har större barn kan de två rummen nyttjas gemensamt med olika teman. De två avdelningar kan ha varsitt eller ett gemensamt kapprum, liksom med vilrummen är det bra om dessa ligger i anslutning till varandra. Personalen ska kunna ha uppsikt över kapprummen även om dörren är stängd. Om kapprummen placeras bredvid varandra kan man ha en gemensam groventré. I anslutning till allrummen har avdelningarna varsitt förråd. I denna förskola är det möjligt för avdelningarna att samarbeta och samutnyttja lokalerna. Personalen kan med lätthet stödja och hjälpa varandra på de två avdelningarna. I den permanenta förskolan finns en visuell kontakt mellan alla rum, antingen via glas i dörrar eller via invändiga fönster.

Modulförskola typ A

I denna modulförskola, typ A, har varje avdelning ett allrum, vilrum, skötrum och kapprum. De två avdelningarna länkas samman via kapprummen, vilket gör att man kan samnyttja ytan. Om avdelningarna går in och ut vid olika tider kan man utnyttja båda kapprummens yta vilket gör av- och påklädnad lättare. Eftersom det inte finns någon annan länk mellan avdelningarna blir det svårt för personalen att samarbeta och samnyttja övriga lokaler. Skötrummen ligger centralt inom varje avdelning med direktkontakt, via en dörr, med allrummet. Det finns toaletter både i skötrummet och i anslutning till kapprummet. Toaletter i skötrummet underlättar för personalen som kan hjälpa barn både med att byta blöja på skötbordet och äldre barn som går på toaletten. Toaletter i kapprummet är bra för barn som kommer utifrån gården. Det finns fönster mellan allrum och skötrum och vilrum, vilket skapar visuell kontakt och gör att personalen kan ha uppsikt mellan rummen även med stängda dörrar. Mellan allrum och kapprum finns inget fönster, ett sådant hade givit personalen möjlighet att hålla uppsikt på vem som kommer och går till förskolan. Avdelningarna saknar förråd.

I modulförskola typ A underlättar inte lokalerna samarbete mellan avdelningarna, men man har visst samutnyttjande av kapprummen.

Modulförskola typ B

I modulförskola typ B har varje avdelning ett allrum, vilrum, skötrum och kapprum samt ett extra lekrum. De två avdelningarna länkas samman via kapprummen, vilket gör att man kan samnyttja ytan. Skötrummen är placerade bredvid varandra, men utan att rummen sitter ihop, man får alltså ingen ytvinst eller samarbetsvinst. Skötrummen ligger i anslutning till kapprummen och saknar direkt eller visuell kontant med allrum och vilrum. Vilrummen ligger i varsin ände av avdelningarna och går inte att samutnyttja. Det finns toaletter i skötrummet, vilket underlättar för personalen som kan hjälpa barn både med att byta blöja på skötbordet och äldre barn som går på toaletten. Avdelningarna saknar förråd. Det finns fönster mellan allrum och lekrum och vilrum, vilket skapar visuell kontakt och gör att personalen kan ha uppsikt mellan rummen även med stängda dörrar. Det finns även fönster mellan kapprum och skötrum. Mellan allrum och kapprum finns inget fönster, ett sådant hade givit personalen möjlighet att hålla uppsikt på vem som kommer och går till förskolan.

I modulförskola typ B underlättar inte lokalerna samarbete mellan avdelningarna, men man har visst samutnyttjande av kapprummen.

Modulförskola typ C

I denna modulförskola, typ C har de två avdelningarna olika rumssamband. Varje avdelning har ett allrum, vilrum, skötrum och kapprum samt ett extra lekrum. Avdelningarna länkas samman via ett kapprum och en passage, vilket gör det svårt att samarbeta eller samnyttja lokalerna. Allrummen ligger i direkt anslutning till vilrum och lekrum. Det ena skötrummet är separerat från allrummet av både kapprum och passage, medan det andra enbart av passagen. Vilrummen ligger i anslutning till respektive avdelnings allrum, men separerade från varandra och går inte att samutnyttja. Avdelningarna saknar förråd. Det saknas fönster mellan rummen i avdelningarna.

I modulförskola typ C understödjer lokalerna varken samarbeta mellan avdelningarna eller samutnyttjande av lokalerna. Rummens inbördes förhållande är personalkrävande, av de tre vuxna som finns på respektive avdelning kan två vara upptagna med barn i skötrum och vid toaletter vilket medför att en ensam personal tar hand om hela barngruppen.

Modulförskola typ D

I denna modulförskola, typ D, har varje avdelning ett allrum, vilrum, skötrum och kapprum. De två avdelningarna länkas samman både via kapprummen och en neutral passage. Vilrummen är placerade mellan avdelningarna vilket gör att man kan samutnyttja lokalerna. Den ena avdelningen kan använda båda rummen om den andra avdelningen har en uteaktivitet eller om de utnyttjar någon annan del av förskolan, som torg eller matsal. Om båda avdelningarna är småbarnsavdelningar kan man slå ihop rummen och ha ett gemensamt vilrum. Om båda avdelningarna har större barn kan de två rummen nyttjas gemensamt med olika teman. Kapprummen är gemensamma och kan samnyttjas om avdelningarna går in och ut vid olika tider. Kapprummen är gemensamma vilket gör dem rymliga. Avdelningarna har varsitt skötrum, som saknar direkt kontakt med allrummet. Toaletterna ligger mellan skötrummet och kapprummet, vilket kan vara bra, men lika gärna kan vara en stökig lösning. Toaletter i kapprummet skapar generellt sämre ro och integritet för de barn som ska använda dem, då de kan störas av aktiviteter i kapprummet, så som besökare eller andra barn. Det finns fönster mellan skötrum och allrum, vilket delvis uppväger att det inte finns någon dörr mellan dessa rum, men det saknas fönster mellan övriga rum i förskolan. Avdelningarna saknar förråd.

I modulförskola typ D är det möjligt för avdelningarna att samarbeta och samutnyttja lokalerna.

Modulförskola typ E

I denna modulförskola, typ E, har varje avdelning ett allrum, vilrum, skötrum och kapprum. De två avdelningarna länkas samman via allrummen, vilket möjliggör samarbete mellan avdelningarna, men också ställer höga krav på ljudisolering mellan rummen. Varken vilrummen, som ligger i varsin ände av avdelningarna, eller skötrummen går att samutnyttja. Från skötrummen kan personalen enbart ha uppsikt över allrummen, inte vilrummen. Toaletterna ligger inte i anslutning till skötrummet utan i anslutning till kapprummet, vilket medför att det krävs personal både vid toaletter och i skötrummet. Toaletter i kapprummet skapar även sämre ro och integritet för de barn som ska använda dem, då de kan störas av aktiviteter i kapprummet så som besökare eller andra barn. Det saknas fönster mellan rummen i avdelningarna.

I modulförskola typ E är det möjligt för avdelningarna att samarbeta, även om möjligheterna att samutnyttja lokalerna är begränsade. Rummens inbördes förhållande är personalkrävande, av de tre vuxna som finns på respektive avdelning kan två vara upptagna med barn i skötrum och vid toaletter vilket medför att en ensam personal tar hand om hela barngruppen.

Sammanfattning och slutsats

Vid första anblick är den permanenta förskolan och modulförskolornas rumssamband lika. Avdelningarna rymmer inte så många olika sorters rum, så variationen i rumssamband är små. Det är dock de små variationerna som skapar stora skillnader i kvalitet. En av dessa är hur skötrum och toaletter placerats. Även om allrummet är avdelningens hjärta, så är det skötrummet som är dess nav. Skötrummets placering styr hur väl lokalerna fungerar och toaletternas samband med skötrummet påverkar hur väl personalen kan distribuera sin tid med barnen. I de fall där toaletterna inte lokaliserats tillsammans med skötrummet, eller när toaletter lokaliserats på flera ställen inom avdelningen krävs två istället för en vuxen för att hjälpa barnen med toalettbestyr och blöjbyte. Det medför att enbart en vuxen är kvar med barngruppen. Ingen av modulförskolorna har ett gemensamt skötrum för två avdelningar, vilket innebär att man alltid måste ha två personal upptagna med toalettbestyr istället för en. Vilrummen har överlag inte lokaliserats som en enhet i modulförskolorna vilket försvårar samutnyttjande av lokalerna. Vilrum som ligger mellan avdelningarna kan nyttjas av båda och vid vila räcker det om en personal har uppsikt över de sovande barnen. För de äldre barnen kan man skapa större pedagogiskt värde genom att använda rummen tillsammans och ge dem olika teman.

Modulförskolornas rumssamband medför generellt sätt att personalens tid tas upp av annat än pedagogiska uppgifter. Rumssambanden medför också att en större personalnärvaro krävs i barngrupperna, men utan att kvalitén på närvaron ökar. Till exempel krävs större personalnärvaro vid toalettbestyr i modulförskolorna än i den permanenta, denna tid skulle istället kunna användas för planeringsarbete eller för pedagogiskt arbete i mindre barngrupper. Avdelningarnas rum är generellt lokaliserade på ett sådant sätt att det är svårt att samutnyttja lokalerna. Ofta är allrummen placerade bredvid varandra, vilket möjliggör samarbete mellan avdelningarna, men inte underlättar samutnyttjande. En sådan lösning ställer också stora krav på ljudisolering mellan allrummen, något som är modulförskolornas stora svaghet. Ingen av modulförskolorna har gemensamt skötrum för två avdelningar vilket skulle ge både bättre lokallutnyttjande och bättre användande av personalresurserna.

Utvärdering av modulförskolor
– Allrum 

Allrummen är förskoleavdelningens hjärta. Det är i allrummen som man spenderar mest tid och de används både för pedagogiska verksamhet och lek. I äldre förskolor hade avdelningarna ofta både ett allrum och ett matrum, men i nya förskolor har man istället ett större allrum som man även använder som matrum. På vissa förskolor finns ett större, gemensamt matrum. Allrummen har alltid en köksinredning.

Rekommenderad yta för allrum och matrum är 68 kvadratmeter för 18 barn, vilket ingen av modulförskolorna når upp till. Typ D och E saknar inte så många kvadratmeter, men även om typ E har samma yta som typ D, gör allrummets form det svåranvänt, den användbara ytan är därför betydligt mindre än angivna 56 kvadratmeter.

Rekommenderad yta för allrum, matrum, lekrum/vilrum och målarrum/ateljé är 92 kvadratmeter för 18 barn, vilket ingen av modulförskolorna når upp till heller. Rummens storlek styr storleken på de grupper barnen bildar och skapar därför ramar för barnens sätt att leka och umgås. Ett rum som är för litet för det antalet barn som finns där blir en stressande miljö, barnen får svårt att hitta en egen vrå, ljudnivån riskerar att bli hög.

Typ A, B och C har långsmala allrum med fönster längs långsidan, vilket ger goda dagsljusförhållanden. Typ D har istället fönster på kortsidan, vilket gör att den inre delen av rummet blir mörk. Typ E har ett L-format allrum med goda dagsljusförhållanden i allrumsdelen, men saknar fönster vid köksinredningen.

Vid planering av förskolelokaler är det viktigt med hörn, där kan barnen skapa egna vrår och verksamheter. Dörrarnas placering på samtliga allrum gör att antalet hörn blir få. Fler dörrar gör också rummen svårmöblerade.

Kommunikationsytornas storlek är beroende på hur många dörrar som finns in till rummet, hur dessa dörrar är placerade samt rummets form. Man kan jämföra typ B och C där kommunikationsvägen är längre i typ B eftersom man korsar rummet längs långsidan och inte längs kortsidan som i typ C. Utöver verksamhetsytan som förloras, blir det störande momentet när personal eller matvagn passerar genom rummet också större eftersom det tar längre tid.

Allrummet i typ E har sex dörrar, detta i kombination med rummets L-form, gör att en mycket stor del av rummet utgörs av yta som används för kommunikation istället för verksamhet.

Slutsats och sammanfattning

Arkitekturens kvalitet är inte möjlig att bedöma enbart med hjälp av kvadratmeter, procentsatser och antal hörn. Varje kriterium för sig eller sammanslagna måste också bedömmas utifrån ett arkitektoniskt helhetsperspektiv. Två allrum med samma yta, som i typ D och typ E, kan ha mycket olika kvalitet beroende på rummets form, fönsterplacering och antal dörrar. Typ D har en bättre form, mindre kommunikationsyta och färre dörrar än typ E, men i den del som används av barnen har den också betydligt sämre dagsljusförhållanden. Å andra sidan, i jämförelsen mellan typ A, med sina 39 kvadratmeter och typ E med sina 56 kvadratmeter är typ E troligen att föredra trots rummets sämre form, man få helt enkelt plats med mer på de där extra 17 kvadratmetrarna.

Utvärdering av modulförskolor
- Skötrum

Vid första anblick kan det se ut som om skötrummen i de fem modulförskolorna är likadana. De är ungefär lika stora, från 8,5 m2 till 12 m2 och har liknande form. Den rekommenderade ytan för en avdelning med 18 barn är 13 m2 skötrum exklusive toaletter. Skötrummen är alltså överlag i minsta laget förutom skötrummet i typ D . Skötrummens användbarhet styrs av fler faktorer än bara yta. En annan avgörande skillnad är till exempel hur toaletterna är placerade i förhållande till skötrummen.

I typ C och D är toaletterna placerade nära skötrummet i egna rum, medan typ A har toalettbås i skötrummet och B och E har en toalettstol fritt placerad i skötrummet. Detta gör att skötrummen i typ A, B och E är kraftigt underdimensionerade då toalettstolens placering gör den användbara ytan i skötrummet mindre. När en toalettstol står fritt i rummet, utan omslutande väggar, är det inte heller möjligt för barnen att vara i fred på toaletten. Att gå på toaletten kan vara känsligt, det är inte alla som vill göra det för öppen ridå. Fördelen med den nära placeringen av toalettstolen är att det är möjligt för personalen i skötrummet att hjälpa både ett barn på toaletten och samtidigt byta blöja vid skötbordet. I typ C och D är toaletterna placerade utanför skötrummet. Man kan fortfarande få en bra kontakt med barnen som är på toaletten från skötrummet om man kan ha dörrarna öppna. Detta fungerar bra i typ C där skötrummet och toaletterna är belägna vid sidan av övrig verksamhet, vilket skapar en lugn atmosfär. Det är ingen som passerar förbi toaletterna på väg till något annat rum. I typ D är detta mer problematiskt eftersom toaletterna och skötrummet vetter mot den huvudsakliga kommunikationsytna mellan allrum och kapprum. Alla passerar förbi toaletterna och då är det inte bara mindre trevligt att sitta med öppen dörr, det kan också vara svårt för personal och barn att prata med varandra om det är mycket spring och stök.

tterligare en aspekt som påverkar användbarheten hos skötrummen i de olika modulförskolorna är vilka rum som angränsar till det. Typ A och E har ett skötrum som angränsar direkt till allrummet, vilket gör det möjligt för personal i skötrummet att samtidigt ha uppsikt över vad som händer i allrummet. I typ D finns ett fönster mellan skötrum och allrum, vilket också är bra. Avståndet mellan dörrarna till skötrum och allrum är inte heller så stort, å andra sidan utgör denna yta huvudsaklig kommunikationsyta för alla barn som kommer utifrån gården, så det är möjligt att man hellre vill ha dörrarna stängda. Skötrummen i typ B ligger i direkt anslutning till allrummet, men har varken dörr eller fönster som kan skapa bättre funktion. I typ B och C hade det skapat en mycket bättre användbarhet och underlättat för personalen om det funnits en dörr mellan allrum och skötrum. Skötrummet i typ C ligger avsides placerat, vilket både skapar lugn och ro vid toaletterna, men också gör att personalen i skötrummet eller allrummet helt saknar uppsikt över vad som händer i respektive rum.

Utvördering av modulförskolor
- Vilrum

Vilrummen i modulförskolorna är mycket lika. Det enda rummet som avviker är vilrummet i typ D, som har samma form som de övriga, men som har fönster på rummets kortsida. Detta gör att dagsljusförhållandena i detta rum blir sämre, då det både blir mindre fönsteryta till rummet och dagsljuset måste tränga djupare in i rummet än i övriga vilrum. En ytterligare konsekvens av fönstrens placering blir att det inte är möjligt att dela av rummet i två rum med fönster. Den rekommenderade storleken för vilrum är 10 kvadratmeter, vilket alla vilrummen uppnår

Vilrummen i modulförskolorna är så stora att alla barn på avdelningen kan vila samtidigt, de rymmer minst 20 madrasser. De yngre barnen använder vilrummen just till vila, medan äldre barn använder dem för lek. Generellt behöver de äldre barnen därför fler små rum, medan de yngre behöver färre och stora rum. Detta beror på att de äldre barnen har aktiviteter som kräver mer ro, som läsning, eller som är mer störande, som bygglek. Alla vilrummen, utom i typ D, kan också delas upp i två mindre rum vilket ger en god flexibilitet, det är lätt att anpassa lokalerna till äldre eller yngre barns behov.

Utvördering av modulförskolor
- Kapprum

Kapprummens storlek varierar kraftigt mellan de olika modulerna. En permanent förskola rekommenderas ha både groventré och kapprum, tillsammans upptar de en yta av 25 m2. Samtliga kapprum är alltså mindre än rekommenderat.

 

Kapprummens användbarhet påverkas inte bara av ytan utan också av hur dörrar och kommunikationsytor är placerade. Typ A och B har liknande lösningar; ett långsmalt rum med en kommunikationsyta i bakkant. Här passerar de som rör sig mellan förskolans olika avdelningar. Typ C genomskärs av ett kommunikationsstråk som delar rummet i två. Om kapprummet hade varit mindre hade det kunnat göra rummet svårnyttjat. Användbarheten hos kapprummet i typ D blir kraftigt försämrad av de många kommunikationsstråken som går igenom kapprummets vänstra del. Barn som ska till skötrum och toaletter ska röra sig på samma snåla yta som barn som kommer utifrån. Även kapprummet i typ E får kraftigt försämrad användbarhet på grund av att barn som ska gå på toaletten måste passera på samma yta som barn som håller på och tar av och på sig ytterkläder.

Förskolor är skofria, vilket betyder att barnen tar av sig sina skor i kapprummen och går i strumplästen eller med innetofflor inne på förskolan. Det är därför viktigt att skilja på rena och smutsiga ytor. Planlösningen i typ D och typ E, där barn måste röra sig genom kapprummen för att nå toaletter eller skötrum, gör att barnen måste röra sig genom smutsiga ytor med rena strumpor. Det är en mycket dålig lösning.

Drar man av kommunikationsytorna från kapprummens yta ser man att ytan krymper betänkligt. Det är bara typ C som fortfarande närmar sig den yta som rekommenderas för en permanent förskola.

Ett kapprum ska rymma ett flertal möbler. Först och främst kapphyllor till alla barn, ovan har 20 kapphyllor placerats in. Ett torkskåp måste också få plats liksom en stövelhängare. En påklädningsbänk sparar personalens ryggar och är viktig ur arbetsmiljösynpunkt. Eftersom det inte finns en separat groventré måste även tvättbänk få plats där man kan spola av smutsiga stövlar med mera. Slutligen är det önskvärt att man i alla entréer kan svänga runt med en rullstol. En rullstolsburen föräldrar ska inte behöva komma in bakvägen för att hämta och lämna barn.

”Vi hoppas få flytta till en riktig förskola.” 

Vi har besökt tio paviljongförskolor och pratat med personalen om hur de upplever sin och barnens arbetsmiljö. Vissa synpunkter och berättelser återkommer ofta. En av dem är att man önskar att fönstren inte hade så hög bröstningshöjd eftersom barnen inte kan titta ut. En annan är att ventilationen och värmen/kylan inte fungerar så bra. Likaså är det många som tycker att ljudmiljön är dålig, det kan båda vara överhörning mellan olika rum, hög ljudnivå eller stegljud som stör. I stort sett alla önskar att de hade större ytor, mer förråd och personalutrymmen. Många tycker det är ett problem att det inte finns någon neutral kommunikationsväg genom förskolan, detta blir extra märkbart när förskolorna har fler än två avdelningar. Det verkar också vara svårt i vissa fall att få normalstora toalettstolar utbytta mot mindre, som är anpassade till barnens storlek. Man önskar sig en golvbrunn för att kunna ha vattenlek, eller en lägre diskbänk för ateljéarbete. Många kommenterar också ljusmiljön, att lysrören i taket inte går att anpassa till olika verksamheter eller stämningar. Läs mer om vad personalen berättat:

 

I matsalen står ett ventilationsaggregat som låter så mycket att vissa barn blir rädda. Personalen har fått arbeta mycket med barnen för att få dem att vilja sitta i matsalen.

Vi har fått veta att små wc-stolar inte längre går att få, en stor wc-stol kan vara som en avgrund att sitta på, samtidigt tycker barnen att det är förnedrande att sitta på pottan. Att gå på toaletten är en känslig situation.

Eftersom fönstren sitter högt klättrar barnen för att kunna se ut. De drar fram möbler att stå på och fallrisken är stor.

Vi ordnar vattenlek vid tvättställen i kapprummen, eftersom det inte finns några låga diskbänkar, men eftersom det är linoleumgolv måste vi lägga ut plast och sedan torka golven med handdukar.

Överallt är det ont om utrymme.

Det finns för få toaletter, vi måste prioritera i toalettkön, vilket leder till konflikter mellan barnen.

Det finns inga dörrar till kapprummen vilket gör att barn som hämtas och lämnas stör verksamheten. Det kan vara ganska starka känslor just vi hämtning och lämning och man skulle önska att barnen och föräldrarna ibland kunde få ha en egen, privat stund utan att alla på avdelningen hör vad som händer.

Det finns fönsterbänkskanaler med elkontakter som sitter på ögonhöjd för barnen och de är ofta där och pillar. Flera elkontakter har gått sönder.

Det är varmt på sommaren och kallt på vintern.

Vi hör när de går omkring på våningen ovanför.

Vi har ofta besök av hantverkare som ska ställa in ventilationsaggregaten.

Hissen är inte barnsäker. Barnen kan själva trycka på knapparna och köra hissen och det finns ingen innerdörr i hissen så det är jättestor klämrisk.

Vi måste gå genom hela huset med matvagnarna och mellan vare modul finns en stor skarv i golvet som matvagnen måste köra över vilket gör att soppor och såser skvalpar över och vagnen skramlar och stör barnen.

På sommaren blir det så varmt att det nästan inte går att jobba, men vi lyckades tjata oss till markiser

Reglagen på elementen är alldeles för lättillgängliga, ibland är det jättevarmt på avdelningarna, då har barnen varit där och skruvat!

Det är skönt att det är vitt och neutrala färger, då kan vi sätta färg med textilier och barnens verk istället.

Vi får inte sätta upp hyllor själva och det hyllor som ingår i paviljongen är inte barnsäkra, hyllplanen kan trilla ner på barnen om de drar i dem.

Bristen på förvaring är ett jättestort problem, det finns inget förråd, så man springer runt på avdelningarna och letar efter saker.

De mindre barnens avdelningar är bra, med ett stort rum plus ett vilrum, men de äldre barnen skulle behöva fler små rum.

Lokalerna är för små, så avdelningarna turas om att vara ute eller inne.

Det saknas väggyta att sätta upp barnens teckningar på.

Kapprummen är för trånga, barnen kläs på i omgångar och personalen hänger sina kläder på toaletten.

Det finns plats för 15 hyllor i kapprummen, men det är 20 barn per avdelning.

Ventilationen susar hela tiden.

Belysningen är trist med lysrör i taket. Det borde finnas möjlighet att sätta upp fler lampor som kan ge en varierad belysning. Det är en pedagogisk fråga, att kunna variera belysningen efter den aktivitet man vill göra med barnen.

Varmvattnet räcker inte till hela huset. Vi måste diska kallt på vår avdelning eftersom varmvattnet kommer in i andra änden av huset.

Fönstren är så grunda att man inte kan ställa saker i dem.

Gården blir en skridskobana på vintern, det känns farligt. De små barnen skriker för att det är läskigt när de ska gå ut.

Vi har inget kök utan det är catering. När maten inte kommer i tid blir det problem, barnen blir hungriga och ledsna.

Vissa barn vill vara i fred på toaletten, vilket inte går eftersom toalettstolen står öppet i skötrummet.

För att nå toaletterna i kapprummet måsten man gå genom smutsen från uteskorna.

Vi hoppas få flytta till en riktig förskola.